Abera Bioscience

Sammanfattning

Vacciner är ett av de mest effektiva verktygen för att förebygga infektionssjukdomar, men alla vacciner fungerar inte på samma sätt. Traditionella vacciner ges ofta genom injektion (parenterala vacciner), vilket främst förstärker immunsystemet genom antikroppar i blodet. Men mukosala vacciner, som ges via näsan eller munnen, aktiverar även immunsystemet där många infektioner börjar – i slemhinnorna i näsa, hals och tarm.

Denna riktade immunrespons kan förebygga infektion vid inträdespunkten, vilket minskar både sjukdom och smittspridning. Mukosala vacciner är lätta att administrera, mer accepterade av människor (särskilt barn), och har potential att ge bredare skydd mot olika virusstammar. Detta gör dem särskilt värdefulla för att kontrollera utbrott och förbereda inför framtida pandemier.

Denna artikel förklarar de viktigaste fördelarna med mukosala vacciner jämfört med traditionella injicerbara vacciner, inklusive deras roll i att stärka flockimmunitet, minska smittspridning, förbättra skyddet mot olika stammar och öka pandemiberedskapen.

Inledning

Vacciner är avgörande för att förebygga infektionssjukdomar och kontrollera utbrott. De flesta vacciner injiceras i muskel eller under huden (parenterala vacciner), vilket stimulerar en stark systemisk immunrespons i blodet, genom antikroppar som IgG. Men många infektioner börjar på mukosala ytor – i luftvägar, tarm eller könsorgan – där injicerade vacciner har begränsad effekt.

Mukosala vacciner, som ges via näsa eller mun, fungerar annorlunda genom att stimulera immunsystemet direkt vid dessa inträdespunkter, där patogener vanligtvis tar sig in i kroppen. Mukosala vacciner är utformade för att producera en typ av antikropp som kallas sekretoriskt IgA (sIgA), vilket verkar på ytan av slemhinnor för att förhindra att patogener fäster och infekterar celler. I kontrast genererar injicerade vacciner främst antikroppar i blodet, som hjälper till att bekämpa infektioner efter att de redan har etablerat sig i kroppen. Det innebär att mukosala vacciner har potential att helt förebygga infektion, inte bara minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

Flockimmunitet och minskad smittspridning

En av de största fördelarna med mukosala vacciner är deras förmåga att minska smittspridning inom en population. När en person får ett injicerbart vaccin kan de fortfarande bära och sprida patogenen i t.ex. slemhinnorna, även om de själva inte blir sjuka. Mukosala vacciner däremot minskar eller förhindrar kolonisering vid inträdespunkten – såsom näsa eller hals – vilket gör det svårare för patogenen att spridas.

Till exempel skyddar det orala poliovaccinet (OPV) inte bara individer från polio utan förhindrar även smittspridning genom att minska mängden virus som utsöndras i avföringen. Denna effekt bidrog till den nästan fullständiga globala utrotningen av polio. På liknande sätt har intranasala influensavacciner visat sig minska mängden virus i nässekret, vilket begränsar spridningen av influensa.

Genom att minska smittspridning bidrar mukosala vacciner till flockimmunitet – det indirekta skyddet för personer som inte är vaccinerade – eftersom färre personer i samhället kan sprida sjukdomen. Detta är naturligtvis som allra viktigast i samband med pandemiska sjukdomar där ett brott i smittokedjan kan betyda en avsevärd skillnad på befolkningsnivå.

Korsskydd mot olika stammar

En annan viktig fördel med mukosala vacciner är deras potential att skydda mot olika stammar av en patogen. Eftersom mukosala vacciner stimulerar både lokalt (IgA) och systemiskt (IgG) immunförsvar kan de ge bredare immunitet.

Till exempel har det levande försvagade intranasala influensavaccinet (LAIV) visat sig ge bättre skydd mot ”felmatchade” influensastammar jämfört med injicerade influensavacciner. Detta beror på att mukosala immunsvar kan rikta sig mot bevarade (konserverade) delar av viruset som inte förändras lika snabbt som yttre proteiner som traditionella vacciner riktar sig mot.

Mukosala vacciner kan också stimulera T-cellsvar vid mukosala ytor, vilket hjälper immunsystemet att känna igen och bekämpa olika varianter av en patogen. Detta breda immunsvar är särskilt värdefullt för virus som muterar snabbt, såsom influensa och coronavirus.

Pandemiberedskap

Mukosala vacciner är enklare och snabbare att administrera än injicerbara vacciner, vilket gör dem mycket värdefulla vid pandemier. De kan ges som nässprayer eller orala droppar, vilket inte kräver utbildad vårdpersonal eller sterila nålar. Detta möjliggör snabb massvaccination under ett utbrott.

Covid-19-pandemin belyste begränsningarna hos injicerbara vacciner när det gäller att kontrollera smittspridning. Även om injicerbara Covid-19-vacciner minskade allvarlig sjukdom, förhindrade de inte milda infektioner eller smittspridning särskilt effektivt. Ett nasalt Covid-19-vaccin kan, genom att inducera immunitet i näspassagerna och luftvägarna, ge bättre skydd vid inträdespunkten, minska tillväxten av virus i slemhinnorna och begränsa spridningen.

FDA har nyligen godkänt att administration av det mukosala vaccinet Flumist får ske av icke utbildad individ, alltså skulle det kunna tas hemma. Ett sådan förfarande har stor betydelse i samband med massvaccination där människor annars måste söka sig till centrala vaccinationscenter i en tid med stor smittspridning och brist på vårdpersonal.

Nya mukosala vacciner är dessutom ofta mer stabila och enklare att lagra än injicerbara vacciner, vilket gör dem lättare att distribuera till avlägsna områden med begränsad infrastruktur.

Säkerhet och allmän acceptans

Mukosala vacciner har generellt gynnsamma säkerhetsprofiler och tolereras bättre än injicerade vacciner. Eftersom de inte injiceras i muskel undviks vanliga biverkningar såsom smärta, svullnad och rodnad vid injektionsstället.

Dessutom är mukosala vacciner nålfria, vilket gör dem mer accepterade av allmänheten – särskilt för barn och personer med nålfobi. Ökad acceptans leder till högre vaccinationsfrekvens, vilket förbättrar den totala immuniteten i befolkningen.

Levande mukosala vacciner, såsom det orala poliovaccinet, medför en liten risk att återgå till en skadlig form av viruset, men moderna formuleringar är utformade för att minimera denna risk.

Utmaningar och begränsningar

Trots sina fördelar står mukosala vacciner inför vissa utmaningar. Att utveckla mukosala vacciner som är stabila och effektiva kan vara svårt eftersom matsmältningssystemet och mukosala barriärer är utformade för att bryta ner främmande ämnen. Att säkerställa att vaccinet förblir aktivt efter exponering för magsyra eller nasala enzymer kräver noggrann formulering.

Dessutom orsakade vissa tidiga mukosala vacciner (som tidiga nasala influensavacciner) biverkningar såsom nästäppa eller magbesvär, även om dessa vanligtvis var milda och tillfälliga. Detta är dock utmaningar som alla nya vacciner står inför och hög säkerhet behöver visas i den kliniska utvecklingen. Näsan som administrationsväg är bevisad sedan många år tillbaka vilket inte innebär att alla som försöker utveckla ett nasalt kommer att lyckas, utan snarare att en del av den teoretiska risken är borta. Det slutgiltiga beviset måste alltid vara i människa.

Slutsats

Mukosala vacciner representerar ett mycket lovande tillvägagångssätt för att förbättra immunitet och kontrollera infektionssjukdomar. Genom att stimulera immunsvar vid infektionsstället förhindrar de kolonisering, minskar smittspridning och bidrar till flockimmunitet. De erbjuder också bredare skydd mot olika stammar av en patogen, vilket gör dem särskilt värdefulla för virus som muterar ofta.

Deras enkla administrering, höga allmänna acceptans och starka säkerhetsprofiler gör dem väl lämpade för massvaccinationsprogram och pandemiberedskap. Även om vissa utmaningar kvarstår i formulering och distribution, kan pågående forskning om mukosala vacciner förändra framtidens vaccinationsstrategier, särskilt för luftvägs- och mag-tarminfektioner.

---

Referenser

Holmgren, J., & Czerkinsky, C. (2005). Nature Medicine, 11(4), S45–S53.

Neutra, M. R., & Kozlowski, P. A. (2006). Nature Reviews Immunology, 6(2), 148– 158.

Plotkin, S. A. (2014). Clinical and Vaccine Immunology, 17(7), 1055–1065.

Levine, M. M. (2010). PNAS, 107(47), 20139–20144.

Walker, R. I. (2015). Nature Medicine, 21(3), 303–310.

Rappuoli, R. (2017). Nature Immunology, 18(3), 245–253.

Pletz, M. W., & Maus, U. A. (2010). European Respiratory Journal, 36(5), 1131– 1140.

Lambe, T. (2021). The Lancet, 397(10276), 87–89.

Jeyanathan, M., et al. (2020). Immunity, 53(2), 235–246.

Czerkinsky, C., & Holmgren, J. (2010). Nature Reviews Immunology, 10(5), 307–319.